Finns det någon typ av människor som är så otroligt tålmodiga och accepterande som pojkvänner till hästtjejer? Dom följer med ut och fryser i timmatal, gör allt dom kan för att hjälpa till med stallsysslorna, står ut med allt prat om hur himla bra hästen var under ridpasset, eller hur dåligt det gick.

Vi hästtjejer kan nog däremot vara dåliga på att visa att vi uppskattar allt de gör (eller försöker göra hehe). 

Jag är oerhört tacksam för allt Anton hjälper mig med i stallet, för att han står ut med allt hästprat och framför allt för att han är förstående när planer krashas för att hästarna kommer ivägen.